Vilken vår det har varit för min del. Den har bokstavligen varit helt galen. Jag hade aldrig trott vid årskiftet att mitt liv skulle se ut som det gör idag, inte en chans. Då bodde jag tillsammans med mitt ex, livet kändes väldigt bestämt och ordnat, att så här ser det ut nu. Och visst, jag var lycklig då på ett sätt, men samtidigt inte. Mådde inte riktigt bra. Sedan tog livet en rejäl vändning då förhållandet tog slut, poff, jag hade ingenstans att bo, hade förlorat min bästa vän och den jag trodde jag skulle spendera resten av livet med. Det var ett slag i magen minst sagt, det var en sjuk chock. Gud vilken chock det var. Och vad dåligt jag mådde, länge. Inte för att jag hade förlorat honom som person, utan för att jag hade blivit så sviken. Det tar på en. Kanske låter lite hårt, men så är det. Och att det kom fram fler och fler saker, att han ljugit om att träffat en ny till exempel. Det späddes på hela tiden vilket gjorde det svårt för mig att gå vidare, när jag ständigt fick nya saker upptryckta i ansiktet.
Men nu vet jag att det livet jag hade då inte var särskilt bra. Jag mådde inte särskilt bra, jag förlorade mycket av mig själv i det förhållandet, jag trodde att jag var lycklig; men det var jag inte. Vilken insikt, och det är brutalt skrämmande hur blind man kan bli av kärlek. Eller vad det nu då var. Jag säger inte att jag inte var lycklig tillsammans med honom, för det var jag, men det var något som ändå inte riktigt stämde. För i efterhand känner jag mig mycket bättre, starkare, gladare, lyckligare på alla sätt och vis. Att läka de här såren som jag fick av att bli så sviken kommer ta tid att läka, men att komma över honom tog inte lång tid. Eftersom att han tydligen var en idiot helt enkelt.
Nej ni, vad säger ni, är det inte dags att släppa det här nu helt och hållet? Det tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar